Final

Då var det dags för finalen på Mantorp. Jag hade varit duktig och kollat lite Youtube för att få en uppfattning om denna bana som jag tidigare aldrig kört på. Verkade inte så upphetsande så jag hade inte så stora förväntningar. Jag hade dock satt ribban på att komma under 1:40 om i torrt. På rejsa hade David B. förkunnat att han hade för avsikt att ställa upp med sitt nyförvärv. Tydligen var han inte riktigt inkörd på bilen och för mig tändes det ett hopp om att äntligen få en jämbördig konkurrent i klassen 😉 . Min egen bil hade gnällt lite från bromsarna under hemfärden från Anderstorp så det fick bli en tur på lyften och kolla lite. Bakbeläggen var på upphällning, helt fantastiskt då jag aldrig bytt dem så länge jag ägt bilen. Detta var på torsdagskvällen och jag hade ett par Roadhouse belägg liggandes. Även om jag inte har så bra erfarenhet av detta märke orkade jag inte jaga fatt i annat med resonemanget att de sitter på bakaxeln, de fick duga. I övrigt verkade allt sitta fast och bilen var ju packad sedan förra gången så det blev en lugn avfärd till Linköping på fredagen.

Foto: Linda Winter

Lördag morgon innebar hotellfrukost på Scandic Väst där alla andra PCSR:are hade övernattat. Sedan vanliga rutiner på banan och tack vare lite flyt samt Lindas hjälp lyckades jag få bilen körklar för några varv på det första passet. Vädret var perfekt, något svalt men soligt. Känner mig sakta för på banan och när tempot ökar står det klart för mig att detta är en bana som man får engagera sig i för att den skall ge något tillbaka, och då blir man rikligt belönad. Bilen går fint och min PerformaceBox visar tider under 1:40 vilket gör mig riktigt glad.

När jag kom in i depå justerade jag ner däcktrycket till lite höga 2,4 för att testa. Nu var man uppmjukad och det var dags för andra passet. Fick bra flyt och växelval och bromspunkter börjar justera in sig. Jag upptäcker att man verkligen kan ladda i vissa partier och det är här jag sätter helgens bästa tid 1:37,3 . Lite lätt mingel i depån innan det är dags för tredje passet där allt vänder. Nu provar jag bland annat att hålla stumt på fyran genom Krönet. Detta resulterar i rejäl upplåsning in i F2  😦  med lite studs över curbsen. Efter det tycker jag bilen känns såsig över bakaxeln, precis om bakhjulen är överhettade. Nu går det inte fortare än 1:39 tider och jag börjar misströsta då jag inte vet orsaken till att det inte känns rätt. Har en gnagande känsla att det kan vara bakbeläggen som spökar.

Foto: Linda Winter

Det blir lunch och jag låter bilen svalna av inför kvalet. Mina klubbkompisar är fantastiska men jag är ändå på nedstämt humör. Nåväl det kvalas in på 1:41,379 och absolut sist i klassen. Det känns helt fel bakdelen är lika såsig och det vibrerar kraftigt i ratten. Det är precis som mina däck samlat på sig alla däckrester från banan. Likaså smäller det kraftigt i bilen vid slutet på rakan av däcksprut. M.a.o. känns det inte som det kommer bli någon fight med David som jag hoppats på.

Innan racet försöker jag samla mig, inte lönt att deppa, ignorera alla krämpor och KÖR! Jag startar bakom en 968 och med David bredvid mig, dock blir det ingen bra start. Nu är man sist men jag kan utnyttja det till min fördel. Planen är att planera en riktig bra utgång ur chikanen medan de framför ligger i fight. Planen fallerar när jag tvingas bromsa mitt i utgången, förödande för mig med fältets svagaste bil. Sedan blir det solokörning resten av rejset. I mål kommer man sist av 4 i klass 8A . Jag får låna utrymme i ett släp och kan lämna grejer kvar på banan så det blir att köra till hotellet. Kvällen blir riktigt trevlig med prisutdelning, middag och ljug med klubbkompisar över ett par öl.

Foto: Linda Winter

Söndag med sovmorgon, hotellfrukost, fint väder och inte mycket förberedelser, en bra start helt enkelt. Jag hade inte bytt hjul då jag ville skrubba av lite gummirester på landsväg med förhoppningen att vibrationerna skulle minska. På plats minglade man med de alltid trevliga klubbkompisarna och PCS hade banmöte med välpolerade bilar. Under lunchen var det vår tur och jag startade åter igen bredvid David samt en norsk 928 framför mig. Jag hade faktiskt inga förhoppningar åt något håll när starten gick och jag kom inte iväg ordentligt. Jag lyckades hålla kontakt med klungan i de inledande varven vilket var positivt. Däremot hade jag en 928 som jag måste ta mig förbi för att få häng på David. 928:an gick som en rymdraket på rakorna men i kurvorna hade den inte lika bråttom. Nu tändes viljan och jag skulle bara om. I startkurvan hade jag riktigt bra fart och det var där jag började attackera. Norrmannen i 928:an lämnade plats och det var inga bekymmer att bromsa sig om. Sedan kom rakan och i mitten på den dundrar han om som om jag stod still. Uppe i F2 ligger jag så pass nära att man ser porerna i lacken mellan baklamporna. Detta förlopp upprepas ett antal gånger och man kastas mellan frustration och sanslös glädje. Stundtals ser jag bilen framför svaja nervöst på bakänden, precis som föraren är pressad och överkör. Men så tappar jag lite avstånd under ett par varvningar och jag försöker komma ikapp. Just när jag planerar ingången till chickanen ser jag tilltagande rökutveckling och den vita 928:an ställer sig på tvären med låsta hjul. Lite snabb parering och jag är om och förbi. Nu har jag fritt men tyvärr är luckan för stor till David med tanke på de fåtal varv som är kvar. Men nu går bilen bra, vibrationerna är mindre och den är inte lika sladdrig i bakdelen. Sista varvet när jag tar målflaggan har jag satt ett 1:38,1 varv. Gissa om jag ville fortsätta köra 😉 . Nåväl, ingen pokal denna gång heller men fy för in i bubblan vad kul jag hade. Det blir prisutdelning och vi packar ihop våra pinaler och åker hem efter ännu en fantastisk helg.

Foto: Linda Winter

Hur summerar man detta? Banan var ju en riktig positiv överraskning, långt över förväntan. Skulle vilja påstå att den tillhör mina favoritbanor. När det gäller Porsche Cupen blir det svårare att sammanfatta säsongen. Jag har kommit sist i nästan alla race och det har varit få deltagare. Det är det jag har tyckt varit det mest tråkiga. Det hade kunnat bli roligare om fler stollar som jag hade varit med. Däremot har det positiva övervägt allt annat med råge. Jag har träffat och lärt känna fantastiska människor, jag har fått väldigt mycket kört på nya spännande banor, jag lärt mig mer om mig själv som människa och jag har även fått ett par fina pokaler med mig hem. Det ser ut som jag blir 2:a i serien i klass 8A. Är man inte snabbast får man vara flitig och samla poäng 😉 . Kommer jag köra vidare i Cupen? Definitivt, men jag behöver en mer konkurrenskraftig bil för att ha riktigt kul.

.. men det är inte slut för i år, jag skall tillbaks till Mantorp för att skjutsa barn.

Det här inlägget postades i Racerapport. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s