KM4 – Förtroendesmäll

Jag vill hävda att jag är en emotionell förare, känns det bra så går det fort men känns det fel så kör jag löjligt långsamt. På MSCC deltävling på Sturup fick jag en smäll på självförtroendet. Fast jag hade en väldigt trevlig dag och jag kom hem med många nya lärdomar. Jag visste redan på vägen till tävlingen att jag antagligen skruvat bort mig på cornerweight och redan där bromsar mitt psyke ner min framfart. Det är väl lite där jag måste jobba för om jag kan döda hjärnspökena har jag bättre förutsättningar att köra bra. Men det var ju inte bara hjärnspöken. Första träningspasset blev det uppenbart att vänstersvängar var läbbiga. Bilen var helt annorlunda mot den bergfasta och stabila vän jag fått känna tidigare. In i kurvan vill bakändan ut lite som den vill och det blir lätt hjulspinn i utgången. Dessutom hör jag däcksrik bakom mig vid flera inbromsningar. Som referens kör jag 1.18 tider som bäst under den fria träningen.

Foto: Göran Larsson

Dagens mek är min vän Pontus som hjälpt mig transportera slicks men denna dag kommer han visa sig vara ett ovärderligt bollplank. Efter passet förklarar jag vad jag upplevt och ber om hjälp att titta på bilen under nästa pass som är tidskval. Jag rör med andra ord inte bilen innan jag går ut. Med vetskapen om att bilen är lynnig i vänstersvängar så accepterar jag det och försöker köra så gott det går. Ungefär 1.15 tider blir det och även om jag nu kan ta bilen runt banan så är det med försiktighet.

Jag låter bilen svalna medan jag äter lunch. Pontus har sett att bilen är uppenbart skev i vänstersvängar och hans tydliga rekommendation är att höja höger fram. Efter lite eget inre resonemang (och med visuell hjälp av en stol) så instämmer jag i hans förslag och höjer den fjädertallriken 1,5-2 cm. Sedan bär det ut på andra tidskvalet och nu känns bilen betydligt bättre i vänstersvängar. Det går betydligt bättre vilket laptimern visar med 1.14 tider som bäst. Däremot känner jag ett rytmiskt dunkande. Min strategi blir att köra vidare, avtar dunkandet är det något jag plockat upp, ökar det är däcket skadat. Det ökar så jag avbryter passet innan det flaggas av.

Väl i depå så hittar jag bromsplatta höger bak. Jag känner mig väldigt nöjd att jag fått med ett par reservhjul att byta till. Så det blir att skruva på dem så man kan vara med i racet. I starten tar lamporna lång tid att släckas och en del tjuvstartar. Det stör min koncentration så jag får en dålig start. I vilket fall kör jag racet sist, bilen är helt ok att köra med Yokohama fram och Hankook bak. Tydligen klämmer jag till en 1.14,1 men det är långt ifrån tempot jag ska hålla.

• 

  Foto: Göran Larsson

Jag kan inte låta bli att förundras över hur mycket det som rör sig i skallen påverkar körningen. Visserligen så gick bilen på däcksläpp i många kurvor och varvstoppet gick i ganska frekvent så man slökörde inte, men det var däremot ingen snygg körning. En annan sak är att jag under dagen varken var så noga med att mäta däcktemp eller kollade logfiler. Det var liksom inte lönt. Höll på att glömma att jag fick ett kvitto på att förra årets tankrenovering var en hit, jag tankade nämligen fullt för första gången och det var härligt att slippa känna lukten av bensin efteråt. Annars var ju 18grader och solsken under dagen närmaste perfekta förhållanden att locka fram greppet. Fast å andra sidan är vackert väder, gott sällskap och att få växa som förare bra recept på en riktigt bra dag 🙂 .

Inför KM4 och vindrutenoja

Nu blåser det upp mot klubbtävling igen. Årets första missade jag då det blev logististikkaos i hushållet så jag fick med sorg stryka årets backtävling. Jag blickar nu mot deltävlingen på Sturup och till tävlingen så har bilen fått en ny vindruta. För ett bra tag sedan råkade jag tappa torkararmen utan blad och fick en spricka i rutan. Det är ingenting som stört varken mig eller bilprovningen men likväl retligt. Så slog det mig att jag har glasskadeförsäkring på bilen och ringde mitt försäkringsbolag varpå de bekräftade att försäkringen täckte denna typ av skada samt tog emot uppgifterna. De bokade även in mig hos Ryds Bilglas i Lund. Efter någon ombokning och lite annat så blev rutan bytt. Men när jag skulle betala så hade det tydligen blivit något datorstrul att överföra uppgifter till försäkringsbolaget. Där sparkar min noja igång. Jag lämnar stället med uppgiften att en faktura på beloppet på självrisken ska skickas hem till mig. Tack och lov blev det även så men jag kunde inte låta bli att tänka att någon illasinnad tjänsteman skulle skicka hela kostnaden till mig endast för att jag haft mage att dyka upp med en tävlingsanpassad bil. I vilket fall är det helt otroligt vad bra det blev med den nya rutan.

Och med den nya rutan på plats så får man en utomordentligt bra ursäkt att leka med klistermärken. Påpassligt hade garagekompis Andy redan försett mig med en hel drös sådana. Så efter lite kladdande så sitter det nu en ny streamer och vettiga startnummer på plats. Det ser lite prydligare ut.

Så var jag på besök hos mina hjältar http://fhracing.se. Fick hjälp med att kontrollera mina gamla BBS 8×15″ och de visade sig vara runda, de skador de har är tack och lov kosmetiska. Sedan fick jag lagt på däck så jag nu har ett par nödhjul, jag kan alltså köra slut på däck men fortfarande ha möjlighet att köra färdigt. Intressant är att detta är troligtvis Thomas Larssons gamla Hankook och på fälg ser det betydligt mer rätt ut med 235/620r17. Till slut hjälpte de mig ordna med vågar så jag kan ställa cornerweight.

Hur svårt ska det vara att få till hörnvikten? Totalt omöjligt, tydligen. Jag pumpade däcken och kopplade loss krängningshämmarna som förberedelse. Sedan började jag justera och väga. Men det spelade ingen roll hur jag skruvade för cross rörde sig inte. Det intressanta var att om jag lutade mig in mot passagerarsidan så reagerade vågarna. Jag gav upp då det inte fanns någon mer tid. Tävlingen får köras med bilen såhär och så får jag göra en mer grundlig koll med en ny vägning senare.

Så vad tror vi om Sturup? 1:11,01 är personbästa och ska jag komma i närheten krävs det först och främst bra väder. Jag hade höga förhoppningar om att få bilen injusterad men då jag misslyckats med hörnviktningen så skruvas förväntningarna ner. I vilket fall hoppas jag på en körbar bil och jakten på däcktemp kommer fortsätta. Så kom jag på att jag inte har en mekaniker så vi får se om det blir däck på takräcke detta året också 😉 . Nåväl, vi får se hur det vecklar ut sig…

I skuggan av mitt första rally

Jo men såhär va… Jag har sedan jag blev medlem i MSCC 2004 funderat på att köra ett av klubbens rally. Det verkar trevligt och något jag tycker man borde ha prövat på. Tanken har varit att köra med Porschen, även på senare år när bilen är tävlingsanpassad 😉 . Det har inte blivit av.

I lördags var det SSM Rally, ja det hade blivit flyttat från det normala som brukar vara i samband med tävlingarna på Knutstorp. Jag har hjälpt till vid tidigare event och fick frågan igen inför denna gång. Det hela slutade med att min hustru fick guida iväg deltagarna i starten, varpå jag fick agera barnvakt pga hosta. Sonen och jag fick hålla oss på avstånd men man fick ändå se de härliga ekipagen. Efter bilarna kommit iväg och familjen fått lunch och ett par besök i butiker, så funderade vi på vad som skulle ske under resten av dagen. Vi hade en ”road book” så då skulle vi lika gärna köra Rallyt, även om det var helt utom tävlan och utan sportbil dessutom. Så vi körde den trevliga vägen som en skugga efter de övriga deltagarna. En felkörning blev det och när jag senare rättade svaren hade vi 6 rätt av 11 (Vi räknade inte utslagsfrågan). Vi kom givetvis fram oerhört sent till målet som var Sportbilsklassikerträffen vid Stockamöllan. Endast ett fåtal bilar var kvar men jag fick en trevlig pratstund med ordförande Ulf. Med tanke på att detta var den absolut första gången vi gör detta tyckte jag det gick bra. Framför allt var det riktigt mysigt och jag fick bekräftat att jag har en ytterst kompetent co driver men sonen har inte samma glöd för denna typ av aktivitet. Får nog ta och göra detta med en sportbil…

Har man inte tillräckligt med jobb så skaffar man sig…

Och hur tänkte vi här? Det är inte direkt så att jag är tidsmiljonär med oceaner av tid att förfoga fritt över. I vilket fall har jag nu kommit över ett par gjutformar till turbo/S2 diffusern. Bakgrunden till denna galenskap är att det bor en liten Koenigsegg i mig, ni vet ett väsen som redan i ung ålder drömmer om att bygga sin egen sportbil. En hel sportbil kommer nog aldrig bli av, det finns annat i livet som jag hellre gör, köra racing till exempel 😉 . Men en liten karossdetalj skulle göra att att drömmen om tillverkning uppfylls. Om det så bara blir för eget bruk och formen redan är klar. Det började med att jag drömsurfade och försökte hitta en lättviktvariant av diffusern, det helade slutade med en konversation på Messenger med förhandling om sagda formar. Nu är ju detta inte någon prioriterad modifiering men jag kunde helt enkelt inte låta bli. Det är ursprungligen från en plastbyggare som var aktiv för sådär 10 år sedan och pluggarna ser verkligen fina ut. Kruxet i detta är att jag har kommit överens med förra ägaren att jag skall leverera 2st färdiga enheter inom 2år. Nästa bit är att hitta kunskap och jag fick tag på Morgan som byggt formarna en gång i tiden. Ett trevligt samtal med oerhört mycket fina råd. Så nu får jag alltså lära mig plasta, fast det ser jag snarare fram emot.

Så för att inleda semestern ordentligt skred jag till verket med plastningen. Jag hade läst Ajdens fina guide men var väldigt nervös. Det tog tid och blev lite stressigt under processen däremot jag lärde mig kolossalt mycket under tiden. Sedan följde en tid av spänd förväntan och ett par dagar senare stod jag inte ut längre, jag behövde veta om jag lyckats. Med andra ord ville jag veta om jag hade gjutit ihop allt jag rört vid och därmed gjort formen obrukbar eller om jag faktiskt tillverkat en plastdel. Det satt hårt men sakta och med systematisk övertalning lossnade det. Det bästa var att formen fortfarande är intakt. Kan meddela att man var bra lycklig när man gick och la sig. Nu är det bara resten kvar…

Mera Buggfix

Alltså det där bakre dimljuset har förföljt mig ett bra tag nu. El är inte min starka sida och mina försök att få till den reglementskorrekta funktionen har sträckt sig till att putsa jordpunkter, utan framgång. Nu tog jag mig tid att faktiskt gå till botten med det. För lite återkoppling kan jag upplysa att 924S kopplingsschema är mer likt en svensksåld 944 -84 än en US 944 -84 😉 . Efter mycket studerande, mätande och byglande kan jag konstatera att mitt dimljus-system i grunden funkar som det ska, däremot verkar något vara lite vajsing med strömmatningen. Vid säkringen till bakre dimljus går det även vidare en kabel till reläboxen där den av någon anledning koppats till relä nr 5. Den ska tydligen styra spolarfunktionen till lamporna om jag fattat det rätt (sån finns inte längre på min bil). Har tappat tålamodet att söka vidare så jag har helt sonika bytt matningen till säkringen och kopplat bort kabeln till reläboxen. Resultatet är att jag kan slå på bakre dimljus när helst jag så behagar, oavsett huruvida motorn snurrar eller positionen på tändningen eller om andra lampor är påslagna. Med andra ord kan jag nu köra med halvljus och dimljus bak om det blir wet-race 😀 . Det fina är att det är gjort med en bygling så alla originalprylar används och det går att återställa.

Sedan försåg min hovleverantör av begagnade 944 delar, Niklas mig med ett rattspakställ. Så nu sitter den i bilen och då fungerar blinkersreturen igen 😀 .

Återställning

Jeah.. det har varit rätt dött sedan senaste körningen. Har varit upptagen med annat hemmavid men det har beställts grejer som behövts återställas till funktionsdugligt skick. Främst fick jag tag på ett begagnat generatorstag. Demonterade fjäderbenen för jag tyckte mig se fukt och som ni kan gissa har jag läckagenoja. Tack och lov visade sig min oro obefogad, däremot gjorde jag en annan upptäckt, mina fjäderbenslagringar var glappiga. Kan ha varit det besiktningsmannen inte kunde lokalisera. Nya beställdes och kostade på mig ett par damtätade (DGE 20 FW-2RS Durbal 20x42x25, så jag kommer ihåg), har ingen aning hur bra de är men de hade rätt mått. De som satt i var av okänt ursprung så förhoppningsvis håller de nya en stund. Vad jag finner fascinerande är att camberplattorna köptes av Utzon för något decennium sedan och salufördes med kommentaren att lagren inte var av bästa kvalitet, tycker ändå det var vettig livslängd. Nu sitter grejerna på bilen i vilket fall 😀 .

KM2 – att köra sönder saker

Jag tror visst bestämt jag har en speciell förmåga att köra sönder saker. Det är inte så att jag har klotat bilen eller något sådant allvarligt men åter har jag lyckats fördärva lite udda prylar när jag kört. Men först lite uppföljning om mina fjäderben. Det blev helt odramatiskt och förvånansvärt bra tillslut. På torsdagen innan körningen fick jag sms från Postnord om att de kunde hämtas ut. Detta utan att kräva mig på ett endaste öre i avgift. Med andra ord blev hanteringen precis lika smidig som mina tidigare garantiärenden hos AVO innan brexit. Så på fredagen skruvade jag dit dämparna och packade bilen.

Foto: Anderas Freed – Visst måste man ha en bild på bilen tillsammans med rapsfält!

Så på själva träningsdagen möter jag upp med min mekaniker Andy på Ljungbyhed. Som granne har jag Fredrik Olsson och det blir en väldigt trevlig dag. Dessutom är det nära nog perfekta förhållanden med ca 18 grader och sol. Nu skiftar mina förhoppningar att putsa personbästa under dagen. Vi får bytt hjulen och dagen till ära blir min nya momentnyckel provad, förbaskat fint verktyg att dra hjulmuttrar med. 4 pass var inplanerat och mina låg sist i sekvensen som vanligt. Så det blir tid för mingel.

Så var det dags att ut och åka. Ljungbyhed har jag kört förr men jag är inte riktigt helt hemma här. Jag går ut och kör på hyfsat hårt för att få igång däcken. Det känns lite överstyrt och på andra varvet snurrar jag av, helt överrumplad av att bakvagnen släpper. Inget farligt, bilen stannar ute i gräset så det är bara att starta motorn och köra vidare. Det jag sabbat i avåkningen är att min Performancebox inte vill hitta satelliter så jag ser inga tider och ej heller blir det några loggar. Det är mixad trafik kan man säga och mot slutet av passet har min osäkerhet övergått till ett anständigt flyt. Jag jobbar nästan direkt med ingången i chikanen, först med att släppa gasen in i (istället för att bromsa) för att sedan jobba mig mot full gas. I depån får jag hjälp med temperaturkoll av däck men som väntat är det inte mycket av det. Däremot ligger trycket på 2,6 vilket genast justeras ner till 2. Via internetz ser jag att tidtagningen hade registrerat mig på 1:05,1 vilket inte är så illa när allt kommer omkring.

Foto: Andreas Freed

Lite mer mingel och sedan går man ut på nästa pass. Körningen blir ytterligare lite bättre i den blandade trafiken. Chickanen börjar ta sig. Ingången klarar jag enkelt med lite lätt lyft på gasen och det är här jag även börjar tänka på utgången. Den är riktigt snabb men det är dålig sikt så att få till det viktiga spåret ut är lite av en utmaning. Tempen har inte tagit sig i däcken trots lite mer attack och jag ligger fortfarande på 1:05 tider. Laptimern funkar fint detta pass så det blir en koll i loggarna innan lunch. Skillnaden mot 2019 är dramatisk, ingången i chikanen är uppenbar men utgången har jag en del att lära från tidigare körningar.

Nu händer det. Jag går ut på tredje passet med gott självförtroende och med 2 mål i sikte. 1. tända slicksen med vrålkörning, 2. få till utgången på chikanen. Om jag lyckas med bägge vet jag att jag har ett nytt personbästa. I början av passet får jag jaga en Ginetta som jag även behöver ta mig om. Får även lite draghjälp av Fredrik O i sin monster Ginetta. Har mycket djupare broms in i kurvorna och hård gas ut ur, så snart känns det som det fäster lite bättre. Chikanen tar sig bra men helt ärligt är utgången läskig och nyckeln är att hålla pedalen nere vad som än händer. När man får till det får man en lätt dopaminkick 😉 . Givetvis kommer varvet när man fegar och straffas direkt. Resultatet är att jag gränslar curbsen i utgången och kör över ungefär 3 plaststolpar under processen. 1,03,6 har jag pressat ut, helt i linje med min plan. Nu finns det även någon form av temperatur i mina däck vilket är kul.

Så var det dagens sista pass. Humöret är på topp och nu är jag taggad. Jag vill kunna spräcka 3:an, kanske lite optimistiskt denna dag men en låg 3 borde vara görbart. Det känns som jag lyckats tända bilen så nästa är förutom finslipa chikanen även bromsa hårdare. Referenserna sitter bra och det finns marginaler att ta av. Sätter mig i bilen och startar motorn, laddlampan lyser, ingen fara, bara att gasa till så slocknar den som vanligt. Eller inte. Vad i hela..??!! Med Andys hjälp så börjar felsökning och jag kör bra paff när jag inte kan se något spår av justeringsstaget för generatorn. Det är precis som om någon stulit den. Minns inte om laddlampan lyste när jag körde in från passet tidigare men det mest besynnerliga är att den lossnat och letat sig ut utan sabotera något på vägen. Ok, slutkört för dagen och packa ihop och linka hem på batteriet. Har fortfarande ett stort 63Ah batteri i bilen så det gick bra. Väl i garaget hittade vi, förutom lackskrap efter konstolpar, att emblemet tillsammans med packningen lossnat. Hur kör jag egentligen?

Röd: 2021 1:03,6, Blå: 2019 1:04,2

Nåväl, det är kul att kika loggar. Det finns 2 uppenbara skillnader mellan 2019 och 2021 personbästa. Chikanen är där man hittat mest tid även om man inte håller full gas in i. Sedan är det intressant att se att det är rejäl hastighetsskillnad på rakan om man kört med tidigare dränkt luftfilter eller med ett normalt. Jag vet att jag borde vara snabbare men jag ser att det faktiskt går att köra ännu fortare istället för att undra hur hur det ska gå till. Det är väl här det bistra sanningen kommer in, att jag måste träna mer. Ett positivt steg i min utveckling är att jag nu börjar närma mig en ett vettigt däcktryck. Under dagen försökte jag hålla det runt 2 bar och jag vet hur jag ska köra för att komma upp i temp. Har lite mer att ta av men jag tror jag ligger på gränsen för hur breda slicks jag kan åka. Jag testade även att ha på mig min pulsklocka av ren nyfikenhet. Tydligen lyckas jag komma upp i 160 i puls under ett seriöst pass. Jösses vilken kul dag det var 😀 .

Postnordlotteriet och inför KM2

Jo, mina stötdämpare prövar mitt tålamod. Inte nog med att man förväntar sig rimlig livslängd efter renovering så är det inte lockande längre att skicka delar till UK. Jag har tidigare anlitat DHL som fraktat ett par dämpare för sådär 300kr. Men ska man skicka motsvarande utanför EU får man multiplicera med ungefär 5. Vid denna upptäckt gick tankarna till att istället ge pengarna till en lokal firma och jag ställde faktiskt frågan via mina kanaler. Lite snålt med svar samtidigt som jag upptäckte att Postnord hade ett vettigt pris för frakt till UK. När jag dessutom fick tag på AVO så beslutade jag mig för att skicka till dem i alla fall. Men fy för dokumentationen som krävs för att tullmyndigheterna inte ska komma hem och skjuta ens husdjur. Så vi får se hur detta slutar. Kommer de slarvas bort och hittas och skickas tillbaka och returneras i sann Postnord anda? Kommer någon del i fraktkedjan tycka det är farligt gods och returnera alternativt skicka saftig räkning? Kommer jag få en fet räkning av tullen för att något i min deklaration inte stämmer varpå mitt paket skickas tillbaka? Om det nu kommer fram så återstår cirkusen att skeppa tillbaka dem hem, kommer det gå och hur mycket kommer det kosta?

Många frågor och svaret på dem får ni i den rafflande upplösningen som ni kommer kunna läsa i en blog nära dig 😉 (Notera att jag inte vågar skriva ut när i tiden detta kommer ske 😉 )

Nåväl, nu försöker jag tänka på KM2 istället. Det råder lite osäkerhet men det ser ut som det åter blir pandemianpassad träning. Jag ska köra oavsett för det är Ljungbyhed som för året blivit tillsnyggat. Vän av ordning frågar hur jag kan köra om jag inte har fjäderben. Svaret är att jag har grävt fram mina gamla som är bestyckade med gula Koni. När jag monterade dem blev jag påmind om varför jag bytte dem och saknade redan de som jag skickade iväg. Halvmeter extra drop och fånig excenterjustering av camber är ett par ”features” som jag glömt att jag stört mig på. Men de gör i alla fall att jag kommer till start och det är värt mycket. Har ingen aning hur bilen blir att köra så förväntningarna är nedskruvade. Om jag kan komma ner på personbästa 1:04,2 blir jag glad och då under förutsättningen att det är torrt. Att komma ner i tid handlar om att behärska banan (låter ganska självklart) och specifikt vet jag ett parti som jag är usel på. Vänstern in från Porsche rakan ska jag kunna hålla fullt, vilket jag inte provat. Nu har man övat på NGK på Knutan så tänkte applicera kunskapen här i hopp om bättre varvtider. Dessutom är personbästa satt med vattenskadat luftfilter som berövade mig på dyrbar hastighet. Så vi får se hur det vecklar ut sig.

944 LM – 40år !

Jag känner verkligen för att uppmärksamma bedriften att ta en 944 LM över mållinjen i det klassiska loppet 24 Heures du Mans. Detta var alltså 1981 och inte nog med att bilen tog sig i mål den kom också först i sin klass. Hjältarna som spakade bilen var Jürgen Barth och Walter Röhrl.

Vad jag förstår var bilen egentligen en 924 GTP fast med annan motor. Maskinen var samma typ som produktions 944 och med turbo. Att man valde beteckningen 944 var just för att hjälpa till marknadsföringen av den nya serien.

Jag som kör 944 utan turbo har inte så mycket motorsport att känna koppling till. Därför tycker jag det kul att det finns åtminstone en bil med väldigt snarlik beteckning med det jag själv kör och som har haft framgång i racing.

KM1 – Den lönlösa jakten på däcktemp

Så, då var det dags för första körningen på 1,5 år. Det blev på det stora hela bra men i sann anda av racing inte alls vad jag hade räknat med. När jag körde till Knutstorp hade jag den där gnagande känslan att något skulle gå riktigt snett. Ni vet den som kommer när man har haft god tid att förbereda och systematiskt bockat av allt (redan på onsdagen innan hade bilen fått en snabb tvätt), man tycker helt enkelt det gått för lätt så därför kommer den kosmiska rättvisan slå tillbaka, med ränta 😉 . Min ovärderliga mek Roy hjälpte mig med att transportera slicks och hjälpte sedan klubben med att stå flaggvakt (tusen tack!). I depån blev mina grannar en av mina tidigare elever från Racingskolan och den oerhört trevliga Thomas, bägge med seven ekipage. Då det bara var träning och dessutom corona-anpassat event så var logistiken minimal och 4 pass var planerat under dagen. Vad jag totalt förbisett var den låga temperaturen (ca 8 grader) som skulle hålla sig hela dagen och tillsammans med blåst skulle spöka för mig under dagen.

Trasslar in mig i bilen för första gången. I och med att Modsport/RS passet ligger sist i gruppsekvensen har jag haft god tid att lasta ur, byta däck och mingla. Så ut på passet och det känns väldigt halt. Det är en del trafik men det går rätt fort att komma upp i ett vettigt tempo. Det känns rätt bra för jag känner inget klonk, skrammel eller annat som ger tecken på fel. Nu försöker jag få till lite attack. Men NGK är lite för mäktigt på detta passet, däremot går det helt ok över bäcken. Provar lite högre bromstryck på rakan men det blir bara rök i backspegeln. Även om det senare inte känns lika halt så är det fortsatt såsigt med mycket däckkas. Kör som bäst 1:11,6 alltså inget att hurra över däremot känns det som att den värsta rattrosten har släppt. Jag har trott att min nya VDO oljetempmätare var stendöd men i slutet av passet visar det tecken på liv och visar blygsamma värden. I depån kollar jag däcken efter temp men det inte finns någon sådan att finna där.

Foto: Göran Larsson

Pass 2 rullar jag ut på efter mer depåmingel. Inte lika halt och det är lite växlande trafik. Får in bättre flyt i körningen och jag försöker köra så hårt det går för att väcka liv i däcktempen. På rakan provar jag labba med bromstryck men det blir inte bra. 1:10,5 kör jag som bäst vilket indikerar att jag är på rätt väg. Det är inte städad körning och jag sitter och önskar kortare utväxling i styrningen, kanske också en större ratt. Men jag är tillbaka i ett för mig ett normalt tempo. Åter letar jag däcktemperatur när jag ställer bilen men den behagar inte att uppenbara sig 😦 .

Thomas tyckte jag skulle ta över hans gamla 8,5×17″ Boxster fälgar vilket var väldigt uppskattat och jag kände att behövde bjuda honom på lunch. På lunchen får vi sällskap av Niklas, dagen till ära som ärad funktionär. Han mobbar mig för att missat cornerweight. Han har rätt för det har jag. Hans hån kommer från att betraktat mitt högra bakhjul som inte haft hyfs att rulla under inbromsningen på rakan, därav rökutveckling.

När jag efter lunchen rullar ut på tredje passet, slås jag av vilka härliga ekipage jag är ute tillsammans med. Sedan har jag nog lite annan metod att komma igång än många andra. Jag har i regel någorlunda varm motor, så vad jag vill är att få upp värmen i däcken när jag går ut. Detta blir tydligt när jag lämnar depåutsläppet med Thomas i sin riktigt snabba seven bakom mig. Han ligger bakom mig några varv och allt handlar om att jag kör så hårt jag kan direkt. Givetvis kör han om väldigt enkelt och försvinner i fjärran så snart han känner sig redo 😉 . För att droppa andra namn som också är ute så har vi Oscar i sin nya Mallock och givetvis magister Mumm från Racingskolan. Nu kör jag så hårt som jag minns att körde för att få upp tempen och bästa tiden på passet blir 1:10,9 men fortfarande ingen temp i däcken. Oljetempmätaren visar misstänkt låga 65 grader.

Sista passet kör jag på känsla och struntar helt i metoder och tekniker. Allt handlar om att få däcken att jobba maximalt i ett sista försök att får upp någon däcktemp. Det är rätt gles trafik och rätt kul att notera att jag hänger med Ginettorna. Det går på kas i varje kurva, både in i, inne i och ut ur, med växlande understyrning och överstyrning beroende på humör. Jag får nästan till NGK med 3cm lyft på gaspedalen upp för backen och sedan rakt ner i mattan med kas ned för andra sidan. Det känns att det händer något i positiv riktning med greppet och 1:10,2 blir bästa varvtid för dagen (Pontus är och förblir snabbare än mig denna dag 😉 ) .

Ytterligare en fantastisk bild av Göran Larsson

Ok, jag tar det tråkiga direkt i min summering. Det fanns inte en chans att få till temp i däcken och därmed hade jag inte den där sista skärpan att finslipa min körning. När jag bytte hjul så så får man dagens bajsmacka serverad, läck på ena framdämparen 😦 . Alltså en av desamma som var en tripp över till UK och fick genomgång, har då endast gått denna träning 😦 . Men det var en riktigt bra dag i vilket fall. Bara att får träffa alla kompisar igen och enbart glada miner gör att man minns det som en fantastiskt dag. Bortsett från avföringssmörgåsen (som inte jag varit och klåpat mig med) så var det oerhört skönt att få kvitto att allt sitter ihop som det ska, vilket var det jag oroat mig för mest. Sedan känns det verkligen att jag fått avrostat mig och jösses vad kul det är att köra räserbil 😀 . Tusen tack till alla som ställde upp och gjorde träningen möjlig 😀