På lördagsmorgon bär det iväg till Ljungbyhed och väl på plats möts jag av glada människor och en väldigt varierande vagnpark. Fredrik och Tobias hjälper mig snabbt med hjulbyte. Det blir Hankook Ventus RS-2 Z212 225 fram och 245 bak. När jag tittar på bilen ser den inte klok ut då däcken sitter på turbo twist 17″ fälgar, Bigfoot är ett namn som dyker upp i skallen… Nåväl, jag är evigt tacksam att jag får låna dem för att kunna köra. Det blir samling och för första gången får jag vara med om att bli bjuden på frukost på en körning, riktigt trevligt .

In i Dimman

Jodå, det var dimmigt på vägen upp men av någon anledning ville den inte försvinna. Vi var tre grupper och jag hamnade i den som var sist på tur. Inget fel i det då det blev mycket snack med kompisarna. Sedan bar det ut på flygfältet på följa John med rotation. Det gick inte alls fort men det blev bra att kolla sträckningen och spårval. Det blev ett sådant pass till, även detta i dimma. Nu hade tempot skruvats upp lite och man kunde konstatera att detta var an snabb sträckning. Efter den körningen hade klockan blivit lunch, vilket det även bjöds på.

Efter pausen fick vi köra fritt i våra grupper med övervakning från bankanten. Första passet blev det till att känna sig fram och som vanligt leta växlar. Nu kunde jag även känna mer på däcken. Det märktes att de ligger långt ifrån något r-däck jag kört på, tack och lov var de konsekventa och jag kunde ha skoj. Efter passet hörde jag med Fredrik O. hur snabbt han hade kört och det skiljde sådär 3-4 sekunder.

Återkoppling

Andra passet hade jag bestämt mig för att ragga upp en av instruktörerna i bilen för att få lite återkoppling på min körning. Får tips om att hålla utkik efter Ola Nilsson som står vid banan. Efter några uppvärmningsvarv ser jag honom stående och kör in och fiskar upp honom i bilen. Nu är det bara att köra på, det är inte lönt att komma med bortförklaringar då han med all sannolikhet kan avgöra vad som är vad. Efter ett par tysta varv och med lite anteckningar i Olas papper kör vi åt sidan. Själva körningen har han inte mycket att kommentera på, hastighet, spåval, bromspunkter o.s.v. verkar vara ok. Det är 2 partier son vi resonerar om. Det han främst har att anmärka på är hur jag hanterar ratten. (Detta är något Fredrik Å. tidigare har kommenterat när han åkt med mig.) Dels att jag korrigerar väldigt rappt och dels att jag byter grepp onödigt mycket. Lite av detta beror på att bilen är ganska spårig och att utväxlingen i styrningen gör ratten vevig. Dock har det medfört att jag fått felaktigt beteende. Vi fortsätter körningen och nu försöker jag verkligen hålla ”kvart i tre” oavsett vad som händer. Det går bra även om det känns väldigt ovant att korsa armarna fullt. Eftersom jag har ögonen på mig vill jag verkligen ta tillfälle att öva på detta. Hela varvet klaras med ”14:45″-grepp sånär som på chikanen innan rakan. Jag märker att det är mer fysiskt krävande att köra såhär men man har bättre kontroll.  Ola pekar glatt på PerformaceBoxen när den visar 1:10,6, jag är själv lite skeptisk till att förbättringen bara beror på ratthanteringen. Däremot är jag otroligt glad att få öva bort ett felaktigt beteende. Jag släpper av Ola med ett hjärtligt tack och åker direkt i depå då passet strax flaggas av.

Rik av erfarenhet rullar jag ut på nästa körning. Nu skall jag ha disciplin nog att fortsätta träna. Det går ganska bra faktiskt. En annan sak jag upptäcker är att jag borde få ratten närmre mig en aning, det rör sig om kanske 2cm för att bli perfekt. Det är relativt fritt och tiderna är stabila och kryper nu under under 1:10.

Sista körningen är open pit så alla som är kvar är ute och jag kommer på mig själv att slarva lite med ratthanteringen. Inga direkta förbättringar i tid men kul i.a.f.

Slutet…

Vi flaggas av och det är dags att plocka ihop och fara hem efter en härlig dag. När jag närmar mig Ask börjar det brumma i bilen och jag tänker att det är något jag får titta på i garaget. En bit senare smäller det till i bilen och bilen blir svår och styra. Jag vinglar över på fel sida av vägen och försöker få stopp på bilen. Bromsarna tar inte och jag försöker försiktigt svänga in på en busshållplats längre fram på rätt sida. Det lyckas med hjälp av handbroms och med kraftig rökutveckling från framdelen på bilen. Jaha, det blir bärgare nästa, tänker jag och kliver ut ur bilen. Bilen står fortfarande på 4 hjul men vänster fram där är det inte hjulupphängningen som är länken mellan hjul och bil utan framskärmen. Efter en snabb titt verkar det vara hjulaxeln som gått mitt av p.g.a. lagerhaveri. dessutom tagit med bromsoket i processen. Jag ringer Fredrik på FH Racing i hopp om att de har ett släp som är på väg åt mitt håll. Jodå, de dyker upp med Tomas som har ett tomt släp. efter mycket bök har vi vinschat upp bilen på släpet och kan köra iväg till garaget. Klockan är kväll och killarna behöver inte släpet så vi bara rullar in det i garaget med bilen på. Jag är oerhört tacksam för all denna hjälp.

Så, nu är det slutkört för i år. Jag har nog haft ett vakande öga över mig. Det kunde nog slutat betydligt värre. Så jag är ganska glad att det enda som gått sönder är en hjulspindel, bromsok och en framskärm. Sedan glömde jag batterierna till kameran så jag har inga bilder att visa . Hur var det att köra på stora hjul? Däcken hade faktiskt mer inverkan på körningen. De hade helt enkelt inte något vidare grepp. Annars kunde jag inte känna någon direkt skillnad i beteende på de större hjulen. En sak att nämna är att däcken kunde lämnas tillbaka i gott skick, trots hård misshandel.

Februari 2011 sitter jag på ett 60-årskalas med Lindas släktingar.”..och när kommer ni upp och hälsar på oss i Umeå? Ja, Ingrid fyller ju 80 så då måste ni komma..” är det någon som frågar. Det blir ett sånt där diplomatiskt svar som är positivt men utan att förbinda sig till något. Senare på kvällen hör jag en lösryckt mening i en konversation ”..ja då låg man och kuska blå vägen till Mo i Rana, man kunde stå på bra så det tog inte lång tid att komma dit..”. Vänta här, Mo i Rana har jag kört i PC spelet STCC och sett fantastiska bilder från. När var det damen fyllde år sa ni?

Den sega dagen efter kan jag inte släppa konversationen. Måste kolla upp på nätet vad som händer på Arctic Circle Raceway under sommaren. Jag blir rätt paff när jag ser att PCS har hyrt banan… exakt en vecka efter damens födelsedag. Jag vänder mig till Linda och säger ”Klart vi skall åka upp till Umeå och fira din Farmors 80-årsdag.”

Torsdag 2011-07-21 07:15

Jag kliver upp ur sängen för att inleda en späckad dag. Efter SSM hade jag konstaterat ett par krämpor hos Klemens som behövdes åtgärdas. Helgen ägnades åt att byta koppling. Den gamla var fortfarande hel men hade börjat få sprickor. Remmarna byttes också när jag hade motorn ute. Men varför slår det så mycket i transmissionen? Ena motorfästet var 1 cm kortare är det andra, så det blev till att byta till ett bättre begagnat jag hade liggandes. Mina sproilans nya framvagnsbussningar hade redan sagt upp sig. Jag vet inte om de var fel monterade eller om de helt enkelt inte håller måttet. Det blev SuperPro bussningar från KG-Trimning som hade dem liggande på hyllan. Vi får se hur länge dessa håller. Nu var all detta fixat och det nu skulle jag bara få en hjulinställning utförd. 09:30 rullade bilen in på Ringtjänst i Arlöv enligt den bokade tiden. Nu har inte bilen fått någon professionell inställning sedan 2005 och det märktes. Mina trevliga Michelinare var gravt misshandlade fram och det var inte konstigt när jag såg hjulvinklarna. Vid lunchtid var bilen klar och hade fått på sig ett gammalt set Toyo R888. Det fanns ett klonk i bilen som vi inte riktigt kunde lokalisera. Det blev till att kolla igen och för säkerhets skull byta droplinks till krängaren fram. Det blev lite bättre.

Linda hade varit dålig under veckan så våra förberedelser för resan hade blivit lidande. Vi hade siktat att komma iväg innan 17:00 men det var mycket kvar att göra när jag kom hem med bilen. Efter att ha fått lägenheten i anständigt skick, kastat skräp, vattnat katterna, packat bilen, lämnat nycklar, tankat, så kunde vi 21:22 äntligen lämna Lund.

Löpsedlarna på macken hade varnat om regnkaos men som vanligt var det inget jag eller Linda brydde oss om. När vi tagit oss in i Småland började vi begripa vad de menade. Det regnade rikligt, dels blev sikten begränsad men främst var det stående vattnet på vägen som begränsade framfarten. Men det var nästan mysigt, speciellt när det åskade. Med denna erfarenhet kan jag säga att köra racerbil med r-däck i regn inte är så dumt, man har betydligt bättre känsla i en sådan här maskin och kan undvika vattenplaning på ett annat sätt. Med en kombination av sen avfärd och dämpad hastighet så gav vi upp efter Jönköping. Planen att köra hela stinten till Nynäshamn skrotades och vi svängde in på Vätterledens rastplats för att sova i bilen. Klockan var nu 02:30.

Fredag 2011-07-22 08:22

Vi lämnar rastplatsen. Jag har lyckats få i mig några timmars sömn i mina Sparco EVO, värre är det med Linda som inte fått sova alls i Sprint stolen. Vi kör till Nynäshamn för att luncha med Lindas mamma och bror och får så en liten paus från bilen. 14:20 lämnar vi nynäs och inleder dagens etapp mot Sundsvall. Nu är det stekvarmt istället. Det känns lite udda att rulla genom Stockholm i denna räser. Man skall även betänka att multimedia och kommunikations lösningen i denna bilen består av ett MC intercom (Albrecht AE600), hörselkåpor från biltema (modifierade till headset) och mobiltelefoner för mediauppspelning. Vi kör alltså i ”rusningstrafik” i en fulltejpad Porsche och iförda headsets, ”out of context” har fått för mig en ny innebörd . Jag och Linda diskuterar om huruvida vi skulle kunna konkurrera med dårarna i Top Gear bara vi hade haft kameror med oss. Några kapitel senare i Night Watch av Sergei Lukyanenko kan vi 22:45 checka in på Best Western Baltic i Sundsvall.

Lördag 2011-07-23 10:25

Vi har fått sova i riktiga sängar och fått i oss rejäl frukost. Vi har även fixat i ordning allt så vi bara kan köra direkt till kalaset. Även denna dag är stekhet. Jag har aldrig tidigare varit så långt norrut i Sverige. Det är verkligen fin natur och landskapet är något helt annat än vad jag är van vid. Högakusten är ett riktigt fin bit av Sverige. Vi kan ju inte låta bli att ta en bensträckare och handla en kopp kaffe. Det skulle visa sig bli en av de sämsta kaffeupplevelserna genom tiderna. Det var Coops automatkaffe. Vi har för vana att dricka automatkaffe i bilen för det tar ca 10 mil innan kaffet har nått en temperatur som inte vållar kroppsskada. Det tar en erbarmlig tid att komma på hur man skall dricka detta utan att få kaffe i hela bilen. När vi väl får smaka på det så är det inte ens gott. I vilket fall så kan vi gratulera födelsedagsbarnet 14:30 i Nordmaling. Det var en trevlig tillställning och när det är dags att runda av så bär det av till Umeå. Det regnar och på nått sätt känns det igen. Jag får en känsla av att det är samma regn som nu hunnit ikapp.

Onsdag 2011-07-27 11:50

Det blir några dagar i Umeå och vi har nu fått en trevlig frukost när vi tar farväl av Lindas släktingar. Vi kör ut på E12, a.k.a. ”Blå vägen” för att ta oss till andra sidan Sverige. Vi har ett matstopp i Lycksele och jag tycker det är väldigt mycket entusiastbilar i stan. Inte konstigt, det är mitt i motorveckan. Vi stannar inte länge och färden fortsätter med Ume älven som följer oss på vägen och landskapet blir bara bättre och bättre. Vi når vår destination Hemavan 12:27. Vi har då för avsikt att tälta i Vindelfjällens naturreservat.

Fredag 2011-07-29 15:00

Vindelfjällen är fantastiskt stort och bjuder väldigt varierande natur även om vi bara såg en bråkdel av det. Efter att ha tröttnat på alla insekter så var det dags igen för att ta sig ur landet med full tank. Riksgränsen passerades och landskapet fortsatte att imponera. 16:37 checkade vi in på Meyergården i Mo i Rana. Vi fick mat i oss och jag toppade upp tanken på en lokal mack.

Bandag 2011-07-30

Hotellfrukost är det bästa man kan få i sig innan en bankörning, speciellt när man ha tid att sätta i sig den . Förarsammanträdet var inte förrän 10:00 och det var bara ca 30min från hotellet. På plats möttes man av en liten men ytterst trevlig skara Porsche entusiaster. Vi var bara 16 st som var närvarande vilket visade sig bli riktigt gemytligt. Jag har kört en del med PCS och jag är van vid ca 120 deltagare på en träff så detta var lite annorlunda. Upplägget var dock det samma, först genomgång av banan för att titta på koner. Banan är 3,7 km lång och har 31 m höjdskillnad men det som slår en mest är det fantastiska landskapet runtomkring.

Första passet blir det till att klura ut vilka växlar som gäller. Det är lite udda då jag inte är van att använda 4:an så mycket. Jag får inte till backen efter start/mål vilket irriterar. Jag märker även att konerna inte passar min smak, men de är fantastiskt bra riktmärken.

Det är lunch och jag uppfinner ”turbomackan”, den består av ölkorv inrullat i tunnbröd med skinkost (rester från vår fjälltältning). Sedan är det dags för andra passet. Nu får jag riktigt bra draghjälp av en silvrig 996 C2. Flytet börjar infinna sig och detta är verkligen en härlig bana. Jag hittar nu en bra bromspunkt på baksidans chikan som tas på 4:an. Likaså blir det bättre spår uppför backen efter rakan och nerför går det riktigt bra.

Tredje passet har jag i början sällskap av en ytterst fräsig 914 men för det mesta var det solokörning. Filar med ett snävare spår i den skarpa vänstern efter uppförsbacken och det känns riktigt bra. Nu riktas fokus på att få kläm på första högern i mitten av banan, växelvalen är kluriga för 3:an tar slut för fort. Det blir att köra på 4:an. Ut på rakan är klurigt då det går känns som det går för långsamt. Några försök resulterar i spektakulära ställ . Jag får reda på från den trevliga piloten i 914 att jag lyfter inner framhjul i många svängar. Det tycker jag är häftigt men jag tror nog det är dags att renovera bakdämparna..

Fjärde passet är mest solokörning och det är en varm dag vilket börjar kännas i kroppen. Nu börjar det arta sig på partierna jag haft problem med under förra passet. Högern i mitten är fortfarande klurig men det går bättre. Jag hade kunnat klämma in ett pass till men jag tar en lång paus för att tanka och något sätta i mig. Efter pausen blir det bara 2 pass. På bägge är det väldigt ensamt på banan även om det nu blivit ”open pit”. Det sista rycket initieras av att jag ser en instruktörsbil rulla ut på banan. En perfekt hare men strax efter jag kommit ut går han in i depå och det blir solokörning. 18:15 kroknar jag, även om jag hade kunnat köra till 19:00, då är jag ändå den sista av från banan.

Detta var en fantastisk dag på en fantastisk bana. Jag hävdar att ACR har allt, den är lång, snabb, utmanade, rolig och sedan ligger den i en spektakulär miljö. Jag tycker alla som får chansen att köra där skall ta den, det är det värt. Banan funkar även för slöa bilar som min då rakorna inte är längre än den på knutan. Bilen gick bra och här upptäckte jag att bilen har en tendens att överstyra i utgången i snabba böjar. Det är inget markant men det gör också att man kan styra den med gasen väldigt bra .

Söndag 2011-07-31 12:00

Vi lämnar Mo i Rana med hotellfrukost i magen, utcheckade och med full tank i bilen. Även denna dag är varm och vi tar E6 söderut. Vi har blivit varnade för denna väg med beskrivningar om hur tråkig den är. Det var i mitt tycke snarare tvärt om, fint landskap och väldigt svängiga vägar . På vägen slår mätaren om till 28000 mil och jag förundras över hur duktiga ingenjörerna från Stuttgart var på den tiden . 20:17 checkar vi in på Nidelven Hotel i Trondheim.

Måndag 2011-08-01 14:47

Som ni kanske märkt är jag glad i hotellfrukostar och detta var resans bästa . Linda hade passat på att tvätta kläder men det behövde torkas.. så vi hängde det sista blöta på buren.. Vi valde att titta runt i stan efter vi checkat ut och det visade sig vara en trevlig stad. Det blir en sen avfärd och nu är det dags att passera gränsen till Sverige igen. Det är helt otroligt vilken skillnad det är i landskap så snart man passerat gränsen och E14 är en rätt tråkig väg. I Åre tankar jag bilen och för första gången med 95 oktan, jag orkade helt enkelt inte åka runt och kolla efter annat. Vårt stopp blir 18:35 på Sandvikens Camping i Östersund. Det blir en natt i tält och vi smäller upp det precis vid strandkanten av Storsjön.

Tisdag 2011-08-02 14:37

Östersund måste man kolla in när man ändå är där. Jag var på väg att impulsköpa ett par Elac 137 golvhögtalare i en HiFi butik när Linda försiktigt undrar var jag hade tänkt få plats med dem.. Vi lämnar stan ganska sent.. utan högtalare. På vägen tar vi en lite avstickare till ”Sveriges geografiska mittpunkt”. Det kändes nästan som ett skämt att ta sig dit då vägen bara blev smalare och långt fick man köra. Men väl på plats visade det sig vara en trevlig sevärdhet. En svalkande glass i värmen satt fint och sedan bar det av till Gävle. 20:14 anländer vi till Engesbergs camping och denna gången tar vi en stuga. Trötta på restaurangmat och grillat, lagar Linda en helt sagolik kycklingrätt i stugans kök.

Onsdag 2011-08-03 12:17

Vi lämnar stugan för en kort stint till Nynäshamn och denna dag är riktigt varm. Denna gången ser vi till att lyssna på Petter när vi rullar genom Stockholm. Vi spenderar lite tid hos Lindas släktingar med ett par övernattningar. På torsdagen börjar det regna igen.. Fredag 2011-08-05 15:20 tar vi och kör den sista sträckan mot Lund. Vi har ett tankstopp i Linköping och när jag håller på att fylla på luft i vänster fram som lidit av pyspunka, rullar det in ett ekipage på macken. Det är ingen mindre än märkesbrodern och tillika Roadsport C krigaren Henka E. som jag såg senast på SSM. Han är på väg till Anderstorp för att köra final race under helgen. Trevligt sammanträffande och vi växlar ett par ord innan vi kör vidare. Ju närmre Jönköping vi närmar oss ju mer regnar det och det känns bekant på något sätt… Nu är jag lite mer bekymrad då jag har betydligt mindre mönster i däcken.. Det går bra i.a.f och i höjd med Helsingborg har vi avslutat Night Watch. Vi öppnar garageportarna ca 22:00 för att rulla in bilen  och packa ur efter en helt fantastisk resa. Jag hade tvätthink med mig men den blev aldrig använd. Efter Mo i Rana där jag inte hittade en vettig GDS hall innan banträffen beslutade jag mig för att någon tvagning blir det inte. När jag lämnar bilen i garaget ser bilen väldigt använd ut.. .

Epilog

Inga bekymmer med bilen så när som en smygpunka. Det visade sig att det gick bra att köra långt med närmare 3Hz hård fjädring och en Sparco Evo glasfiberstol. Vi har dock medvetet undvikit dåliga vägar. Sedan är jag glad att jag inte lyssnat på lättningsbesatta personer då min taklucka har varit guld värd även om den har en tendens att läcka vatten (faktiskt något jag skall åtgärda). Det jag har saknat mest på resan är faktiskt farthållare. Man har sett fantastiska delar av Sverige, kört en otrolig bana och sett vackra bitar av Norge. Facit blev 380 mil och jag är riktigt förbluffad över vilken bil jag har.

Jag hade planerat att köra Minnesberg med MSCC dagen efter hemkomsten, men jag strök den planen. Nu får vi se vad för körning det blir innan jag ställer av bilen..

Fri träning

Med 15 minuter kvar innan träningen får jag order från Fredrik att byta om och köra. Bra ide. Det regnade vilket var perfekt då jag får chans att se om Michelinarna är så kassa i blöta som alla påstår. Det var inte så farligt men visst är trippelåttor bättre, tyckte det gick att köra med dem riktigt bra. Bästa varv blev ca 1:33 och passet tog slut alldeles för fort. I vilket fall fick jag testa lite.

Kval

Lördag har jag Linda med mig till banan. Det är hon som basar över transponderhanteringen på SSM så det är lite varför jag dubblerar som tävlande och funktionär. Innan lunch är det dags att bruka allvar. Nu är det torrt och nu skall man försöka köra fort. Jag märker att mina Michelin behöver några varv innan de greppar ordentligt vilket är ovant efter att ha använt Toyo R888 som greppar bara efter ett par varv. Det är lagom trafik och jag lyckas prestera 1:13,348 som räcker till startposition 11, vilket jag är ganska nöjd med. Det är 28st som kör Roadsport C denna helgen och nästan alla är Mazda Miata.

Foto: Tobias Lewandovski

Race 1

Söndag morgon åker jag och Linda upp igen. Roadsport C är först ut i tidschemat så det blir att  rulla ut och ställa sig på startplattan nästan direkt. Jag har Torkel K. grön Miata framför mig och Magnus O. som jag kört med i MSCC KM, bredvid mig. Fredrik O. kvalade på 14:e plats så denna gången kanske man inte skulle se hans Fiero flyga förbi . Det är en verkligen speciell känsla att stå på startplattan på SSM, mitt i smeten i Roadsport C. Starten går och jag drar iväg med hjulspinn. Första böjen är ok med tanke på så många bilar vi är. Som vanligt förlorar jag ett par placeringar men det är inget jag hänger läpp om. Fredrik ligger och skuggar bakom mig och Magnus O. är den jag har sikte på. Detta kommer visa sig bli en segdragen kamp men hysteriskt kul. Magnus kör förbaskat bra och vi samsas om i kurvorna sida vid sida. Porschens 2,5 liters maskin fullständigt slaktar den lilla Miatan ut på rakan. Problemet är just att Miatan är liten och bromsar så mycket senare i slutet. Denna procedur upprepas under majoriteten av de 10 varven. Under några tillfällen passerar vi avåkta Miator. Tempot är bra med tanke på att jag ligger i fight och bästa tiden blir 1:12,721. Jag har inte mycket koll men när jag åter igen kommer ut på rakan och är på väg att gå om ser jag målflaggan. Skall detta gå? Det är bara att hålla ner och hoppas. Vid mållinjen ser jag att jag har hela min framskärm för Magnus bil, mer marginal var det inte. Jag kommer i mål på 11:e plats och tiden visar 0,06sek före Magnus. Jag är på så otroligt bra humör och detta är nog det absolut bästa racet någonsin. När jag landat i depån blir jag intervjuad av en trevlig Miata-pojke med videokamera . Riktigt, riktigt kul race .

Foto: Martin Öberg

Race 2

Roadsport C kör näst sista racet för helgen. Minns inte mycket men jag startar 11:a igen. Får en ok start men tappar placeringar, igen . När jag drar iväg slår det i transmissionen och det är nog min koppling som jag borde ha bytt… Hamnar bakom Leif J. i sin Alpine. Till skillnad från Magnus har jag inte en susning om var jag har Leif. Vissa stunder går det undan och i andra är jag ikapp som ingenting. Men jag har ingen aning om han vet att jag ligger bakom, jag har krockat vad jag skall för ett bra tag framöver. Nu har jag även Fredrik bakom mig. Över NGK ser jag framförvarande bil väja och jag ser en bekant bakdel närma sig väldigt fort. Det är en av bröderna Jönsson som har lånat ”PMS” Miatan (tidigare ägd av Magnus.N, Max C. och Peter Ö.). Jag får väja undan och med trafik bakom blir det tajt i böjen innan Idioten. Frediks Fiero är riktigt nära, så pass nära att jag tror att han kört in i mig. Jag tappar ytterligare placeringar och nu är jag förbannad. Resultatet blir att jag överkör resten av racet och bilen mest såsar rundor, varvtiderna blir därefter . Jag kommer i mål på 16:e plats och jag är riktigt sur, främst på mig själv. Fredrik ber om ursäkt för att han stötte ihop med mig, han hade alltså puffat på mig. Lite lackskrap på kofångaren bak är inget jag lastar Fredrik för särskilt inte om han inte kunde hjälpa det. Fredrik är den sista jag är sur på.

Som sammanfattning kan jag säga att köra SSM i Roadsport C är en riktig höjdare. Även om jag var riktigt besviken i andra rejset så var helgen fantastisk. Klassen är så tajt och med så många deltagare att man hela tiden måste kämpa oavsett position, vilket jag gillar. Sedan träffade man otroligt mycket trevligt folk och såg fantastiskt fina bilar hela helgen.

Nu stundar en lång resa norrut…

Foto: Andreas Freed

Hur tänkte man här då.. Med sådär 150 kg övervikt till klassgränsen i 8A kan man väl lika gärna stanna hemma. Undertecknad resonerar inte som riktigt andra sillmjölken . Med några år i KM har man lärt sig att materialet är sekundärt på vår nivå, erfarenhet har betydligt större inverkan på resultat. Det jag hade att spela på var just att de flesta i serien inte har någon erfarenhet av Sturup .

Väl i depå hamnade jag bredvid Peter Sandén vilket var väldigt trevligt. Förargenomgången var en väldigt trevlig den med, faktiskt lite annorlunda från vad jag är van vid från MSCC. Besiktningen var också lite speciell då kontrollanten uppsökte oss istället för tvärt om. Nu fick jag äntligen första meriten nedtecknad i Vagnboken och på köpet fick jag även tips om att bygga om elen för dimljusen .

Mys
Då jag var lite sen till banan tog jag beslutet att strunta i första fria tidsträningen. I stället för att stressa tog jag det lugnt och packade ur bilen samt bytte om i lugn och ro. Andra fria träningen var jag beredd för att rulla ut. Man märkte helt klart att man var lite rostig men det gick förvånansvärt fort att komma in i rytmen. Extra glad blev jag när jag såg att PerformanceBoxen visade låga 1:14 och enstaka gånger dippa strax under. Det var långt pass för mig då jag inte alls är van vi att vara ute i så lång tid som 30 minuter. Väl i depå fick jag kollat ringtrycket efter att jag kommit på att jag inte justerat det innan jag gick ut. Det var hysteriskt höga 3 bar så jag justerade ner det till mer resonabla 2r. Sedan fick jag pratat med alla mina klasskompisar i 8A, Robert P-Ö (S2) och Roy A (”S2″). Vi var helt enkelt inte fler i den klassen under dagen vilket jag tyckte var lite tråkigt. Däremot var det inget fel på sällskapet, fantastiskt trevliga människor. När vi kollade resultaten stod jag inte med. Hmm.. något vajsing med transpondern månne??

Foto: Andreas Freed

Glädje
Jag norpade åt mig en transponder för säkerhets skull och såg även över inställningarna till min egen. Nu i efterhand har jag lärt mig att jag kan inte ha halvjlus, dimljus (transponder) och bakrutedefroster (PerformanceBox) på samtidigt. Fick faktiskt lite kört med Robert under detta pass och tiderna sjönk överlag. Sedan blev jag påmind om hur fruktansvärt skumpig Sturup är. Kände vid ett flertal tillfällen hur fjädringen bottnar. Bilen gick annars bra men det började obehagligt varmt. En titt i resultatlistan visade att personbästa putsades till 1:13,509 vilket även bekräftade att jag lyckats sätta igång min transponder .

Utmattning
Efter lunchuppehållet, efter förargenomgången, var det open-pit men den struntade jag i. Valde att vila i värmen istället inför kvalet. Passen som körs är på 30 min vilket jag inte riktigt är van vid. Nu var det verkligen varmt vilket märktes på varvtiderna så det blev inget putsat på personbästa. Efter passet snackade man lite med Roy och Robert som hade kvalat närmare 1,5 sekunder snabbare tider. Inget jag kan göra åt så jag fick förlita mig på att dessa två herrar skulle tampas mellan varandra och förlora tid till min fördel . Detta förkunnade jag för dem och även vikten av att starta i vänster startled för att kunna försvara sin plats. Fantastiskt nog blev jag inte prylad efter mina uttalande. Kan nämna att jag struntade även i Open-pitlane efter kvalet p.g.a. värmen.

Foto: Linda Winter

Sorg
Jag hade kvalat 15:e plats och hamnat i vänster startled precis bakom Roy och med Robert bredvid mig. Planen blev att helt enkelt suga fast i Roy så gott det går så Robert inte kommer emellan och sedan se hur länge det håller. Det gick som vanligt inte som jag planerat. Rullande start har jag inte upplevt tidigare så det var helt nytt men det gick bra när flaggan drogs. Jag hade bra häng på Roy och Robert låg snett framför men i ingången på första böjen skiter det sig. Jag är riktigt het på att bevara min position på innern och bromsar sent. Lite för sent och med mycket nerver låser jag upp och börjar kana mot Robert som vill hålla tajt spår. Min första sammanstötning är helt plötsligt ett faktum . Det hörs en liten duns men Robert fortsätter dock med en buckla bakom dörren. Nu känner jag mig riktigt rutten . Detta av många anledningar, dels för att jag har fördärvat en riktigt fin räserbil och dels för att jag själv anser att plåtkontakt inte skall förekomma i klubbracing. Mitt humör är i botten och jag kör vidare utan någon som helst sug. Det blir solokörning resten av rejset. I depå får jag pratat med Robert och ber väldigt mycket om ursäkt för mitt beteende. Han tar det hela väldigt bra och menar på att han nog försökte täcka in lite tuffare. För min del känns det fortfarande kass då jag vet med mig att även om vi var två om det hade jag kunnat göra något för att undvika det. Det visade sig tack och lov bara vara bucklad plåt och inget annat. Däremot åkte vi bägge två på 20 sekunders tidstillägg. Vi var bara 3 st i klassen så jag fick ta emot tredje priset. Jag brukar vara glad att få bucklor på prisutdelningar men denna kändes inte så kul.

Foto: Linda Winter

Lycka
Söndag var det dags igen. Inte för att jag var så munter när jag och Linda åkte till banan igen. Peter S. hade så vänligt lånat ut sin bil till mig för att förvara prylar över natten vid banan. Det var ganska lugnt på morgonen och vi skulle bara köra rejset då PCS skulle ha banträff denna dag. Mina varvtider på rejset gav mig startposition 16. Denna gången var det i höger startled efter Robert. Jag hade inga som helst planer utan ville bara ha en bra körning. Denna gången gick starten inte så bra. Under formationsvarvet blir det lite grötigt som slutar med en rejäl lucka till Robert när starten går. Jag startar alltså ordentligt efter men å andra sidan utan dramatik. Gerry D. ligger framför mig i sin 968 och jag tänker att han nog kommer segla ifrån mig snart. Det gör han dock inte och nu vänder allt. Gnistan kommer tillbaka. Nog tusan skall det gå att ta sig om en 8B bil , skam den som ger sig. Så ca 15 varv ägnar jag mig åt att hålla Gerry vaken. Han har klart mer tryck ut ur kurvorna men i böjarna går det försiktigt. Jag är stundtals verkligen nära och vid ett tillfälle hade jag chans i dammkurvan att attackera. Jag var ärligt lite feg där men, bränt barn luktar illa, och jag hade inte lust att upprepa gårdagens fadäs. Jakten fortsatte och nu blev man varvad av moderna 911:or på slicks. Detta var nytt för mig och taktikern i mig vaknade då jag såg vissa fördelar med dessa situationer. Hur som helst kom jag inte om Gerry men fy tusan vad glad jag var när jag gick i mål. Jag hade fått något att bita i. Det blev ju en buckla till på prisutdelningen men denna kändes betydligt mer välförtjänt .

Som sammanfattning kan jag säga det var en fantastisk upplevelse. Även om jag krokade ihop med en medtävlande så tröstar jag mig med att jag har kört bilen sedan 2004 och någon gång skall vara de första. Det som övergår mitt förstånd är att det inte är fler som kör med PCSR och Porsche Sports Cup. Man får oerhört mycket för pengarna, dessutom är det ett verkligen härligt gäng som välkomnar en varmt. Jag kommer definitivt återkomma i serien. Nästa körning blir förhoppningsvis SSM…

Edit: Kanske skall förklara att jag nu är serieanmäld i Porsche Sports Cup och får startnummer 77. Eftersom det man kör med enhetsdäck har jag ny en uppsättning 225/50-15 Michelin Pilot Sport Cup hemma.

Foto: Andreas Freed

Första tidsträningen

Roadsport C var första klassen som skulle ut och jag hade lagt mig på 1,8 i kalltryck då det såg ut att vara fuktigt på banan och molnen såg ut att kunna släppa ifrån sig lite regn. Jag var nog den sista bilen som rullade ut och när jag gick ut ur Ronnie Petersson kurvan fick jag hämta hem bakvagnen, det var lite halt. Provade vidare och det verkade som att man kunde stå på rätt bra ändå. Jag ser helt plötsligt något i ögonvrån som rör sig på golvet på passagrar plats. Det visar sig vara en 1,5 liters PET flaska som inte blivit urplockad. Det var bara att köra in i depå och den gode klubbkompisen Henric M. hjälpte mig avlägsna föremålet med ett gott skratt. Ut snabbt igen och efter Ronnie Petersson ser jag en svart Fiero i backspegeln så det är bara att köra på och se hur bra det går. Det började bra då Fredrik inte knappade in på mig men i slutet på rakan gick det ganska obra. Med dåligt med värme i däcken och småfukt på banan så såg jag till att bromsa med en hel del marginal. När jag bromsar känner jag den där obehagligt lätta känslan i ratten, det har låst upp hejdlöst. Släpper bromsen och försöker igen men det blir inte bättre. Det är såphalt och jag får helt enkelt inte ner hastigheten hur jag än försöker. Det enda som är kvar är att skicka in båda fötterna och dyka ner i sandfållan. Bajskorv! Passet blir rödflaggat Robban M. kommer och drar upp mig från sandfållan och jag linkar in i depån ackompanjerad av stenslammer. Inne i depå ser jag att fältet kommer släppas ut igen och jag stannar till, kollar snabbt på hjulupphängningen men konstaterar att det blir inget mer kört detta passet. Fram med domkraften och upp med bilen för att skotta sten. Linda hjälpte mig och vi fick bort nästan all sten med god marginal till nästa träning. Tiderna kom upp och jag hade inte en enda registrerad tid. Fredrik hade presterat 1:13,4 och jag började noja mig över regn inför nästa pass. Det var så spännande att jag inte visste var jag skulle ta vägen..

Andra tidsträningen

Nu gällde det. Som tur var det inget regn men jag var helt enkelt tvungen att matcha Fredriks tid på detta pass oberoende omständigheterna. Jag var ute bland de första bilarna och kom upp i tempo ganska fort. Nu hade jag tur och fick fria varv under träningen. Ganska snart visar min PerformanceBox låga 1:13 tider vilket är bra. När jag känner mig varm börjar jag ta i på allvar och rätt vad det är visar displayen 1:12,5 och jag känner att nu kan jag vara nöjd. Men finns det mer att ge så ger man. Bilen känns riktigt bra och det provas att ladda hårdare över NGK. Mina tidigare loggfiler har visat att jag kör effektivast med en snabb broms innan krönet men att jag kan köra fortare om jag inte fegar med gasen efter. Dutt på broms och full sula över krönet, likaså filas det på spåret i Ronnie Petersson och fokusering på ingången i bäcken. Ett par varv senare får jag upp 1:12,0 och känner mig riktigt, riktigt nöjd. Får lite trafik mot slutet och kan inte matcha dessa tiderna innan passet flaggas av. Kollar ringtrycket i depå och det ligger på ca 2,2 varmt vilket enligt expertisen är aningens högt. Nu blir det i.a.f. lunch med piroger som Linda har fixat hop, gott var det. Det blev mycket snack och rätt var det var så dök resultatlistan upp vilken visade samma ordning som för KM1, Dennis K, Hans D, Jag och Fredrik på 4:e plats. Tiden för min 3:e plats var 1:11,975, snubblande nära personbästa.

Foto: Linda Winter

Första Rejset

Två frivilliga rejs utanför klubbmästerskapet var planerade och som vanligt är det bra uppslutning av deltagare. Jag hade sänkt däcktrycket till 2,0 varmt vilket är rekommenderat. Fredrik hamnar bredvid mig och jag står i höger startled, vilket är bra. Starten blir usel för mer än mig men Fredrik är mästare på detta och flyger om. Det blir att ligga bakom och studera Fiero för att komma om. Det blir attack på rakan där jag utnyttjar Fierons vikthandikapp. Sedan följer solokörning då jag drar ifrån Fredrik och det är för stort avstånd till Dennis och Hans. Ganska tråkigt faktiskt dessutom tycker jag bilen känns såsig med det lägre lufttrycket. Man kanske har bättre grepp men jag jag har inte samma förtroende att kunna använda det vilket varvtiderna skvallrar om. Endast ett fåtal varv under 1:13.

Andra Rejset

Ok, nu var fokus på att försöka fila personbästa genom att anpassa sig efter de såsiga däcken. Startuppställningen var lika dan som på föregående rejs. Denna gång kom jag igång riktigt anständigt och Fieron fick kämpa sig om. Jakt igen och denna gången fick jag kämpa för att komma ikapp, dessutom hade jag Magnus O. som fyllde upp min backspegel. Denna gången var det svårare att köra om Fredrik men det lyckades på samma sätt som på tidigare rejs. Nu visade sig att jag ryckte inte ifrån Fredrik lika kraftigt som tidigare vilket jag tyckte var kul. Jag körde inte långsamt men heller inte så jag kunde förbättra personbästa. När jag såg 1:12,5 på displayen så noterade jag att Fieron hade hängt på bra hela varvet och Fredrik bara måste ha förbättrat sitt personbästa ganska bra. Vi kom i mål i samma ordning som vi startat och mycket riktigt hade Fredrik kört betydligt fortare än någonsin. Sedan var det prisutdelning och jag tog emot den minsta bucklan, extra kul var att det var bra uppslutning.

Foto: Linda Winter

Efter racet fick jag höra av en åskådare att min bil understyr. Själv märker jag att den plogar en aning i utgången av en del kurvor men tydligen skall det visuella styrutslaget vara betydligt kraftigare än vägen som bilen tar, det är kanske något för mig att beakta. Jag körde hem och kände mig otroligt nöjd med dagen. Bilen har gått bra och det var väldigt intressant att hur däcktrycket påverkar framfarten. För mig verkar det som att förtroende ger mer än mekaniskt grepp när det gäller varvtider. KM är riktigt härliga tillställningar och detta var inget undantag. Glada miner överallt, hjälpsamma människor, sammanhållningen med allt utbyte mellan oss närvarande bidrar till muntert humör. Sedan finns alla hjältar som ställer upp för att få det praktiska att fungera. Detta är den sista rejsrapporten för i år då jag nu känner mig relativt mätt efter 10 körningar denna säsong (bara det är rekord för mig) dessutom har n kantats av putsade personbästa på flertalet banor och fantastiska upplevelser. Det ser ut som jag är klubbmästare 2010 i MSCC klubbmästerskap Roadsport C vilket är riktigt kul och här får jag tacka Fredrik som hela tiden sett till att jag är på alerten. Nu skall bilen ställas av och vinterns arbete inledas, givetvis kommer ni komma läsa om det i bloggen.

När andra passet började var man förberedd. Ute på banan var det en del trafik men jag fick upp tempot ganska snabbt. Dessvärre hamnade jag bakom en Toyota MR2 som var jämnsnabb på de snabbare partierna men som bromsade onödigt hårt i andra. Jag var osäker på hur jag skulle ta mig om riskfritt men det lyckades tillslut. Då hade jag fått upp en bra känsla för banan och kunde pressa lite. Performanceboxen visade 0:55,5 vilket kändes bra, det fanns en hel del att slipa på. I depån blev det mer mingel med Miata folket vilket var riktigt trevligt.

Tredje och sista passet var jag alert och såg till att komma ut före Toyotan. Nu kändes det bra och nu kunde man köra ganska fritt. Även om det var en del trafik låg hängde jag med i tempot bland alla Volvos på slicks. Jag hann ikapp två gröna Miator. Performanceboxen visade helt plötsligt 0:54,5 och jag kände att dagens mål hade uppnåtts. Nu så såg fram emot lite trevlig körning med Miatorna men det visade sig bli kortvarigt då stintet rödflaggades snart. Vi kom ut igen men det blev bara ett fåtal varv innan det var slut. Jag avrundade dagen med att snacka lite med ett par Porsche 928 åkare som antagligen kommer synas i Porsche Sports Cup nästa år.

Jag kände att ett stint till hade suttit perfekt men man kan inte få allt här i världen. Jag åkte därifrån väldigt nöjd i.a.f. Falkenberg är en riktigt härlig bana och bilen kändes riktigt bra. Det enda som kanske behövs tittas på är oljekylet som eventuellt behöver uppgraderas. Sedan kan jag konstatera att det nya avgasröret är betydligt tystare och har ett trevligare ljud, sedan fungerar det kalasbra. Det var m.a.o. en höjdardag och nu har är man förberedd för KM finalen på Knutstorp om ett par veckor .